NymFaux

Gör ett försök på bloggspace.se istället då det är grymt dött här.
Så får vi se vilket som passar mig bäst.
Heter NymFaux även där om någon är intresserad av att kika in.
Så ja, det var väl allt, denna bloggen kommer finnas med ett litet tag till, tills jag hunnit få över allt till bloggspace. Sen är det dags att lägga denna till att vila.
Nu ska jag dock göra mig iordning och gå till skolan, orkar inte egentligen lat som jag är. Haha.

Förkylningen sitter fotrfarande i sig, men inte lika farligt nu.
Dock haft ont i halsen idag så jag vet inte om den kommer komma tillbaka eller inte.
Har i alla fall orkat ta mig igenom en bit av träningen idag, uppvärmningen och ca halva av första delen, sen tyckte min kropp att det var nog. Men det är alltid något!
Nu ska jag dock slänga mig i sängen och gosa med mina råttisar innan sovdags. <3
Helt underbart att ha dem hemma ett litet tag.

Tänker flytta min blogg till bloggspace istället, ska dock bara hinna bli hemmastad där innan jag övergår helt.
Varit helt ok dag idag, mest framkallat och kopierat foton. Hälsade på där jag sommarjobbat också och fick erbjudande om nytt sommarjobb. Skönt som fan att det är fixat helt nu.

Stör mig på mänskligheten idag. I skolan vill jag bara be alla att fara åt helvete när de sitter och halvskriker samtidigt som de försöker visa sig tuffa men totalt misslyckas och blir istället töntiga.
Människor öht är en väldigt svår sak för mig, de verkar inte ha någon som helst logik i sitt handlande, eller i alla fall inte min sorts lokig så jag förstår mig på dem. De säger en sak och gör en annan, vad är det?
Om jag säger till en människa att jag inte tycker om den, då menar jag det, säger jag att jag inte vill umgås med den menar jag det också. Det är simpel logik enligt mig. Man menar det man säger utan omskrivningar.
Men uppenbarligen är det folk som inte förstår sig på detta, som tror att: "jag vill inte se dig igen" betyder: "vi är jättebra vänner."

Uch nej jag orkar inte. Jag försöker ofta att ha en possitiv inställning till saker, men det är svårt när man är omgiven av idioter. Just nu vill jag inget hellre än att skolan ska sluta, så jag faktiskt kanske kan få spendera mina dagar med människor som har lite koll på hur världen fungerar. Eller ja, det finns större chans till det i alla fall.

Känner mig irriterad, frustrerad och arg på samma gång.
Inte ens råttorna får mig på bättre humör, och det bara kryper i kroppen. Avskyr detta, för jag kan inte få ut det ur mig heller.
Orkar inte konfrontera folk just nu heller, har tillräckligt mycket som händer som det är. Men varför envisas folk med att vara idioter?
Vill du ha kontakt igen? Fint, hör av dig.
Vill du kolla upp mig bara för att du inte har något vettigare för dig i ditt patetiska lilla liv? Gå och dö eller något annat vettigt.
Förstår du inte innebörden av "du förstörde mitt liv jag vill inte se dig igen"? Tillbaka till skolbänken och försök trycka in lite vett i din tjocka skalle.
Vill du inte veta av mig längre? Säg det till mig istället för att bara skita i att höra av dig eller svara.

Hur svårt kan det vara människor? Skärpning tack.
Jävla fanskap som inte kan fungera som normala människor.

Och folk undrar varför jag helst håller min distans, och varför jag anser djur vara bättre än människor.
Yeah, guess!

Meningen idag var att jag och Sara skulle ta lite fler bilder till min uppgift, men ingen av oss kände oss peppa på det hela. Resultatet blev matlagning och film istället. Och så klart en massa snack så att hon missade sina bussar, haha! Tur att Jocke är världens bästa pojkvän och hämtar henne, så jävla bäst den killen är!
Satt och läste igenom forum också, sjukt underhållande, speciellt när många inte verkar veta vad det är de vill få fram..

Nej, slappa ett tag och sen sova låter som en bra ide. ^^
Har tusen saker att skriva om egentligen, men det känns inte som jag för tillfället har den hjärnkapaciteten som krävs.

Som vanligt ville inte sömnen infinna sig när jag tycker den ska göra det så jag satte mig och kollade runt lite på nätet. Kom in på en tjejs galleri och fick se två underbara hundar! Keeshonds <3
När jag var 12 (har jag för mig) bestämde sig min familj för att vi skulle skaffa hund och diskutioner uppstod så klart. Fyra människor som skall samsas är inte alltid så lätt. Haha.
Eftersom vi bodde i lägenhet så insåg vi att det fick bli en någorlunda liten hund, men ingen av oss ville ha en bjäbbig liten knähund. Ska det vara en hund så ska det vara en hund!
Har för mig att vi såg en annons i tidningen om Kesshonds, så vi åkte dit, såklart bara för att titta och få merr information. För vid det tillfället hade vi egentligen inte pengarna att köpa en hund för.
Jag kommer nog aldrig glömma det tillfället, det var kärlek vid första ögonkastet! Denna lilla valp som var kvar hade sådan otrolig charm och inte kunde vi lämna henne där inte!
När vi körde hem kände jag mig helt förkrossad, jag var upp över öronen förälskad i denna lilla valp. Men vad gör man när pengarna inte finns? Jo, man delbetalar! <3
Uppfödaren gjorde det kloka valet att låta henne gå till oss även då det fanns andra intresserade. Och min lycka var som gjord! Denna lilla lilla sötnosen var helt perfekt!  Trots de sömnlösa nätterna hon gav oss i början med sitt gnällande.
Idag bor hon hos mamma och pappa, i samma hem som vi tog henne till. Som tur är finns de i samma stad så jag får se den lilla rackaren ibland.

Alla vet väl att hundar alltid försöker att klättra i rang? Och det var inget undantag för Tessy heller. Yngst som jag är fick jag ta fighterna med henne. Trots det har jag alltid sett henne som min hund.
Det var jag som lärde henne trixen och fick kämpa mest för att hennes envishet inte skulle knäcka mig. För envis var hon, och är fortfarande.
Som valp brukade hon rymma iväg från trädgården och springa för att hälsa på folket som gick förbi. Inte alltid så lyckat, men lika glad var hon ändå. Hon har alltid älskat människor och uppmärksamhet.
Än idag när jag kommer hem så kräver hon uppmärksamhet så fort jag kommer innanför dörren, ouppfostrad som hon ändå är.
Hon är som ett bortskämt barn, men vi älskar henne ändå. Trots att hon skäller om du inte direkt, innan du ens fått av dig skorna, sätter dig och hälsar på henne.
Att lyda har inte varit hennes starka sida heller, det är ju så mycket roligare att se vad som händer över allt. Eller att hälsa på folk.

Jag vidhåller fortfarande att hon är i minsta laget för en hund, men Kessond's över huvudtager är så otroligt charmiga att du inte kan låta bli att tycka om dem!

Detta är inte den bästa bilden jag har på henne, men den får duga för tillfället då det är den enda på datorn just nu:



Är hon inte helt underbar?
Sen att hon är en kaxig jävel emellanåt det är strunt samma. Haha.


Även då jag är en kattmänniska egentligen så kan jag inte hjälpa det.
Detta är den underbaraste hunden!

För ett tag sen upptäckte jag ganska så många knölar på magen när jag kelade med henne.
Resultatet blev ett samtal till vetrinären och undersökning av det hela. Tidigare har hon haft fettknutor, men detta kändes annorlunda och var ganska så mycket.
Som vi befarat var det tumörer, men som tur var kunde de operera henne. De har tagit ena sidan nu och snart är det dags för andra också. Tur i oturen är att hon med all säkerhet kommer klara sig, men stackarn har knappt någon päls kvar på magen efter rakningen och operationen. Min lilla vovve!
Fast hon är lika söt ändå, och verkar inte ha något ont av det så det är skönt. Hon opponerar sig mer när man ska borsta tänderna på henne. Haha, det är inget poppulärt alls, inte heller klippa klorna.
Dock att bli borstad brukar hon kunna stå ut med, det är ju nästan mysigt på vissa ställen, andra vill hon bara ha avklarat så fort som möjligt.
Det enda hon tycker om gällande allt detta är belöningen, som vilken borskämd unge som helst.

Tessy i mitt hjärta för alltid. Den mest bortskämda och envisa hunden, men att charma folk det vet hon hur man gör!

Har tänkt se den filmen hur länge som helst nu känns det som, men på något sätt har det aldrig blivit av. Så igår kom Rådis  förbi en sväng och tyckte jag skulle komma ut lite, snäll som han faktiskt ibland kan vara så fick jag också den filmen av honom. Thx honey!
Resultatet blev då att igår kväll var jag bara tvungen att kolla om den var bra eller inte, så i äkta skrämselanda släckte jag ner och satte igång filmen. Tilläggas bör att gårdagens väder var piskande regn och vinande blåst, perfekt. Förutom filmens försök att skrämmas hade jag även en knarrande balkongdörr och saker som ramlade i min lägenhet. Haha.
Tidigare var jag relativt van att sitta själv i mörkret och kolla film, men då man vant sig vid sällskap kan jag erkänna att jag vid vissa tillfällen var en riktig mes. Varför blir alla filmer så mycket mer intensiva när man ser dem själv?

Överlag är jag nöjd med filmen, dock innan jag bestämmer mig helt ska jag se om den. För just stämningen gör otroligt mycket för film.
Men jag tror jag kommer rekommendera denna filmen.

Lyckades inte stoppa förkylningen genom att vara hemma igår, vaknade med feber och frossa. Lite irriterande då jag hade tänkt att fixa en massa med foton i skolan idag. Men det är smällar man får ta, får stanna kvar på tisdag istället och fixa det som måste bli färdigt inför redovisningen.
Nu på eftermiddagen har jag varit lite piggare som tur är, har fotat rörelsebilder också, får hoppas det bli bra denna gången. Nackdelen med analog kamera är att du vet inte om du har fått en bra bild för ens du framkallat rullen.
Håller tummarna i alla fall för att det blev en bra bild i alla fall, det är det enda jag behöver.

Angående vattenbilderna, här har ni henne :

 

Dock har jag inte bestämt mig ännu för om det blir denna bilden eller inte då den måste passa in med de andra tre också. Men jag gillar denna ganska så mycket på något sätt.

En annan jag gillar är denna:



Kanske inte till uppgiften, men ändå.


Tack än en gång sara för att du ställer upp <3

Varför har vi så svårt för att vara ensamna? Ofta när ett förhållande tar slut hoppar många vidare direkt in i ett annat, även jag hara gjort detta. Men varför? Handlar det om att vi är så pass vana vid att ha någon där att ensamheten känns överväldigande? Eller är vi rädda för vår ensamhet?
Jag har tidigare lyckats intala mig själv att jag har känsor för någon, just bara för att ha någon där. Vilket i slutändan gör att det så klart inte fungerar.
Att förväxla attraktion med kärlek är också en sak många gör, och väldigt ofta ser jag detta häda. Man vill kanske ha någon så gärna att man inbillar sig att de känslorna man har, attraktionskänslorna, är starkare än vad det är och att det är kärlek som man känner.
Hur många vet egentligen vad kärlek är? Jag anser att det är den mest komplicerade känslan som finns eftersom den bygger på så otroligt många saker. Att bli förälskad i någon är väl inte så svårt, men just att fortsätta efter att den första förälskelsene lagt sig, det är det som räknas egentligen. Det är i alla fall vad jag anser.

Sen finns det många sortesr kärlek också som många kanske inte tänker på. Du har den till din familj, de blodsbanden ni delar och upplevelserna, den grundläggande kärleken som du lär dig från att du är liten. Du har en viss kärlek till dig själv, eller bör ha i alla fall. Du har förhoppningsvis kärlek, eller snarare omtanke, om dina vänner. Det finns ofta den första förälskelsen som man kanske har kontakt med fortfarande, en kärlek som funnits men omvandlats till vänskap. Har du barn finns det en speciell kärlek där med, kanske att den kan räknas in under familj. Men jag anser att då inte alla upplever denna och det är ett väldigt speciellt band så ska den stå för sig själv. Och du har den kärleken som de flesta förknippar med ordet, den till din partner.

Varför är vi då så beroende av just kärlek? Visserligen inte alla, men många är det.
Har det med bekräftelse att göra? Behöver vi känna kärlek så vi blir bekräftade att vi finns till, att vi är värda något? Eller handlar det om en grundläggande instinkt eftersom vi är flockdjur, att vi behöver omge oss av en flock?
Kanske är det kroppens sätt att lura oss för att bevara fortlevnande av arten?

Just kärlek är väldigt komplicerat och jag kan inte förstå det fullt ut, vilket får mig frustrerad. Jag vill förstå, vill förstå allt, men det är så lite som jag egentligen kan greppa.
Många frågor kommer antagligen inte ens bli besvarade.

En annan vinkling av det hela är dessa som aktivt tar avstånd från allt som har med känslor och kärlek att göra. Det som äcklas av andra människor som sitter och gullar. Jag har hört folk förklara det genom avundsjuka, men jag anser inte det stämma. Jag själv kan bli väldigt irriterad på sådant folk emellan åt, inte för att jag är ensam eller för att jag själv skulle vilja ha det där, utan mer för att det faktiskt är påfrestande när man ska försöka umgås med dem. Hur lätt är det egentligen att kommunicera med människor som hela tiden sitter med ansiktena upptrycka mot varandra?
Men i alla fall, varför slänger sig vissa ut och ständigt söker efter kärleken, samtidigt som andra står och väntar för att se vad som händer och vissa springer iväg så fort något som skulle kunna utvecklas någonstans dyker upp.
Vad är det med oss människor och känslor, då speciellt kärlek?

Jag är medveten om att jag inte kommer med några svar utan bara låter tankarna flyta runt. Kanske någon dag kommer jag ha kommit på mina egna tolkningar och svar till det hela.
Men tills dess får det vara som det är, frågor utan svar som kan diskuteras till världens ände.

Som jag nästan kunde förutspå blev denna dagen inte alls som jag planerat. Jag har visserligen gjort saker som jag borde, men inte de sakerna som jag faktiskt hade tänkt göra idag. Som svenska uppgiften, den är inte svår över huvudtaget, men så fort jag skulle sätta mig ner och skriva den märkte jag hur mos min hjärna är idag. Jag kan inte få ihop en enda vettig mening och jag måste få ihop 5 min redovisning. Har en känsla att jag kommer hamna med papperna en timme innan lektionen på måndag och skriva ihop något. Haha, jag är sämst.

Men duktig har jag ändå varit på mitt eget lilla vis, för när jag ska plugga hittar jag alltid på ursäkter för att skjuta upp det, dvs. jag har diskat, plockat undan och städat. Lagade även mat till slut just bara för att kunna skjuta upp det lite till. Haha, men med mat i magen kände jag mig lite tvingad att i alla fall kolla igenom så jag har alla saker som jag behöver. Så nu är det gjort och jag fastnade här igen.

Har varit på väldigt skumt humör idag också och inte haft en aning vad jag velat. Så när jag plockade undan handlade det mest om att flytta de olika högarna till ett nytt ställe tills allt la i högar och jag faktiskt började lägga undan det där det skulle vara.
Men nu börjar huvudet komma igång lite, sådär lagom på kvällen. Fast jag klagar inte, bättre sent än aldrig, kanske till och med får lite vettigt skolarbete gjort också om jag har tur.
Tror det var Combichrist som fick igång min hjärna faktiskt, Get Your Body Beat funkar nästan alltid!
Fast nackdelen är att jag blir sjukt pepp till att göra något också, och det är för tillfället en dålig idé då min kropp protesterat när jag rört mig lite snabbare än vanligt eller så. Hade inte varit så stor fara egentligen förutom att jag blir slutkörd, med då jag verkligen måste till skolan imorgon så vill jag inte riskera något.

Satt och läste lite på aftonbladet tidigare idag, stod om den 19 åriga killen som hängde sig i skolan och som inte hitades för en vecka senare. För mig är det ganska så otroligt att det skulle kunna hända, hade han ingen som saknade honom under hela den veckan eller?
Hur mycket bryr vi oss egentligen om folk? Jag kan vara den första att erkänna att jag egentligen inte bryr mig ett dugg om människor jag inte känner. Varför skulle jag lägga ner energi på att bry mig om okända människor som ändå inte uppskattar det? Dock när det kommer till mina vänner då kan jag bry mig otroligt mycket, beroende på helt vem det är. Vissa bryr man sig minde om, och vissa bryr man sig mer om beroende på hur pass nära man står varandra, eller om personen har ett behov av att folk ska bry sig eller inte.
Samtidigt har jag lärt mig den hårda vägen att vänner inte alltid stannar kvar, ibland bryr de sig inte ett dugg om dig heller. Men har då tiden jag brytt mig om dessa varit slösad till ingen nytta? Tidigare hade jag sagt ja, men nu anser jag det vara såhär att om jag får ut något possitivt av att bry mig om människan så har tiden inte varit bortkastad. Och eftersom jag inte brukar göra saker som får mig att må dåligt så känns det inte som bortslösad tid.

Även om jag kan bli irriterad över situationen när någon bestämmer sig för att de inte vill vara vän med mig längre så brukar jag kunna ta det hela med ro. Visst blir jag sur om människan vägrar lyssna på det jag har att säga, eller vägrar att diskutera saken med mig. Och mitt kontrollbehov och behovet att förstå hur folk funkar gör att jag kan dra fram det efter att jag lagt det bakom mig bara för att försöka analysera det.
Dock när det gäller människan som väljer bort mig förlorar jag allt på en gång om den inte har en vettig anledning att avsluta vår vänskap. Och detta är väldigt svårt för mig att få tillbaka om man senare träffas och börjar umgås. För jag ser  det såhär att har en människa svikit mig en gång så är denna inte allt lita på utan ett förtoende som rasat måste byggas upp igen. Detta tar tid att göra och under denna perioden ser jag ofta till att hålla det så kort som möjligt mellan oss, detta kan många finna irriterande men så är det jag fungerar. Ta det eller gå igen, valet finna alltid.

Hur vet man egentligen om man känner en människa eller inte?
Jag anser att allt för många tycker sig känna folk alldeles för fort. Visst jag har ofta lätt för att öppna mig och umgås med människor, men till en viss nivå, sen behöver jag lära känna dem lite mer för att se om jag anser det vara en människa som jag kan öppna mig mer för eller ej. Jag anser inte att jag känner en människa bara för att jag vet vem det är och har umgåtts med den några få gånger. För mig tar det tid att lära känna en människa, att kunna räkna ut hur den fungerar osv.
Det som kan irritera mig fruktansvärt är när folk tar för givet att man är vänner för att man hälsat på varandra eller liknande, för mig är en vän någon du bryr dig om, inte en ytlig bekantskap.

Nu känner mig hjärna nästan sig funktionsduglig vilket innebär att jag kommer försöka göra något vettigt. Haha.
Får hålla tummarna att jag lyckas nu också.

Btw. Jag är sjukt avis på Kalle som gaddat sig idag. Jag vill också.
Hade jag bara haft pengarna hade mina planer fått utlopp, dock får jag nu vänta till efter sommaren antagligen. Tråkligt men sant.

Idag tog förkylningen ut sin rätt och jag fick bli hemma. Dock inte så farligt då jag lätt kan ta igen blid och form lektionen, svenskan är också ganska så enkel att ta igen och Formgivning A lektionen hade inte blivit så mycket av heller då läraren inte är där.
Min plan var helt enkelt att sova tills jag vaknade och sedan förhoppnings vis vara tillräckligt utvilad för att göra en massa skolarbete. Tji fick jag! Visserligen sov jag tills jag vaknade med den utvilade känslan har fortfarande inte infunnit sig, istället känner jag mig seg och helt mosig i hjärnan. Yeey! Detta var inte det jag hade tänkt mig ju!
Dessutom måste jag ner till affären för att införskaffa mig lite föda. Det är vid sådana tillfällen som detta man önskar att man hade någon att bo med. Så man faktiskt kunde få tycka sådär synd om sig själv och bara dra täcket över huvudet igen, istället för att gå upp och diska den där disken man skulle diskat igår och hämta det där paketet som väntar på en. Nej uch, jag är fruktansvärt lat idag känner jag.
På plus sidan finns i alla fall att det är sol ute och inte regn som det varit de sista dagarna. Kanske faktiskt kan bli lite skönt att komma ut den lilla sträckan jag har att gå till affären.

Får skärpa mig nu. Självdiciplin och sätta igång med det som måste göras.
Det är illa när man märker hur långt ner man sjunker i lättjans träsk bara sådär. Tidigare hade jag inte låtit en fökylning slå ut mig så totalt. Dock till mitt försvar envisas jag med att upprepa att det inte är normalt att vara förkyld till och från i ca 6 månader, och att det sliter på kroppen.
Kanske kan jag lyckas lura mig själv? Inte troligt, men jag gör ett tappert försök.

Ps. Ni är dåliga på att kommentera! Jag vet att ni kan bättre.

Jag kommer nog alltid vara lite av en pojkflicka i själ och hjärta, så enkelt är det. Även om det på sista, tiden kanske inte minskat, men jag har gett mer utrymme till tjejen som jag faktiskt är.
När jag växte upp försökte jag vara så lite tjej som möjligt, såg på min storasyster hur hon förändrades och blev rent ut sagt pinsamt tjejig. Därför bestämde jag mig för att aldrig bli sådär fånig och löjlig som min syster och hennes vänner.
Resultatet blev att jag till en början med helt förvägrade mig själv aktiviteter eller känslor som jag ansåg vara tjejiga. Dock som tur var blev i alla fall jag lätt distraherad som liten, och snart var jag tillbaka till mitt normala pojkflickiga betende. Fast jag släppte inte helt detta med känslor, för det var ju bara tjejer som hade sådant, eller hur? För pojkarna grät inte, eller satt och pratade i grupp om vad de kände.
Nu idag är det kanske lite annorlunda, visst att killar inte pratar om sina känslor, och många av dom verkar helt ha lämnat dem hemma. Men vi alla vet att de finns där även om de ofta döljer det väl.

Så idag finns hela aspekten av att vara pojkflicka, jag kan trivas med alla delarna det för med sig, även den tjejiga biten. Idag har väl båda mina delar fått utlopp, just därför jag trivs med onsdagarna även då det är en lång dag.
Första lektionen är bild och form fördjupning, innebär att skissa av modeller och sedan måleri, i detta är jag väldigt lätt, försiktig och nogrann när jag gör något.
Dock efter lunchen den andra lektionen har jag metall b, visserligen, när det gäller gjutningen är jag väldigt nogrann också, men det är lite annorlunda. För när det gäller svetsning, där kommer pojken fram och även det lilla barnet i mig.
Jag bli löjligt exalterad och nu struntar jag i om det är nogrannt eller inte, så länge det håller och liknar det jag har i tanken så är det bra. Idag har jag bara lekt med svetsen och lärt känna den, provat på olika tekniker till hur jag på bästa sätt ska få fram det jag vill ha. Och det jag vill ha är 4 soffbordsben som ska påminna eller i alla fall få en att tänka på en ryggrad. Det är inte enkelt, men envis som få så kommer jag lyckas, såklart!
V. 16 är det utställning och då måste allt vara färdigt, än så länge känner jag ingen press, men det är fortfarnde material som ska beställas och sådant. Beroende på leveranstider så får vi se hur det blir med stressen sen.

Nu ska jag dock in i duschen och lindra min nacke som fått för sig att strejka.
Cya!

Stress, stress, stress. Känns att det inte är lång tid kvar på terminen, proven, redovisningarna och deadlines börjar hopa sig. Men som vanligt kommer det fixa sig på något sätt.
Idag tog jag i alla fall itu med några bilder till b-kursen och sara var snäll nog att ställa upp som modell. Tack honey!
Uppgiften är de 4 elementen och idag blev det vatten, även då förutsättningarna inte kanske var det bästa så är jag nöjd. Hade dock varit bättre med en annan kamera, men man tar det som finns hlet enkelt.
Kommer dyka upp bild snart när jag diskuterat med henne också.

Imorgon blir det planering inför utsällningen vi ska ha. Men det känns som vi har koll vilket är skönt och eftersom vi är fyra stycken som delar på ansvaret så blir det inte heller allt för tungt eller krävande.
Får bara hoppas att jag hinner färdigt med allt tills vi ska ställa ut, kommer nog bli i sista minuten men jag har gett mig fan på att lyckas. Tur att man har ganska så obegränsad tillgång till salarna vilket gör att jag kommer kunna jobba extra om timmarna inte räcker till.

Nej, jag är alldeles för seg för detta idag känner jag.
Ha en bra kväll folk.

Jag inser att klockan är för mycket och att jag borde få några timmars sömn innan morgondagen, men just i natt fungerar det inte så.
Som alltid på natten sluter sig en fridsam känsla över mig och allt känns möjligt, men samtidigt så sårbart. Just vår sårbarhet som människor har alltid intresserat mig, särskilt när man ser hur många anser sig bara osårbara. Vi människor har en tendens att sätta oss över allt annat som om vi vore Gudar. Men utan alla våra redskap som vi skaffat oss hade många inte överlevt här, vi sätter oss i en beroende situation av saker som inte gynnar oss egentligen.
Vi glömmer ofta bort våra naturliga tendenser och behov, försöker sätta namn på saker som egentligen inte går att beskriva. Kontrollbehovet som vi alla har någonstans innom oss får oss att försöka lura systemet, ibland lyckas vi men ofta invaggar vi oss själva i en falsk trygghet.
Är du rädd för döden?
Själv ser jag det som en natulig process som ibland snabbas på genom saker som vi, männikosläktet, har uppfunnit. Och våra desperata försök att förhindra det oundvikliga kan få mig väldigt irriterad, inte det att jag anser det fel att rädda liv, men att försöka rädda det som inte längre går att räddas förstår jag inte.
När döden väl kommer och knackar på vår dörr, eller kanske snarare hos våra vänner, familj eller bekanta drabbas många av panik och en känsla av att livet inte är rättvist. Dock vet vi alla att den kommer förr eller senare, så varför blir vi då så förvånade?

Jag har ingen lust att dö nu, och antagligen kommer min överlevnadsinstinkt ta över när det väl är dags. Men samtidigt, vem vill leva för evigt?
Jag kräver inte så mycket av livet och har egentligen inga speciella planer över saker jag måste ha gjort innan jag dör, kanske kommer det senare, men jag har en nyfikenhet på livet. Jag vill inte ge upp det, för vem vet vad som kommer hända innom en snar framtid. Dock tror jag ändå inte att jag hade känt det som en orättvisa om jag skulle dö, varför vet jag inte riktigt, kanske för att jag sen barnsben fått acceptera att döden finns och att det inte är något man kan ändra på.
Jag har faktiskt ingen aning vart jag är på väg med detta, mest att skriva ner det som finns i mitt huvud just nu.
Hur reagerar vi på döden och varför?
Jag vet bara hur jag tidigare reagerat på döden, vissa gånger har det varit med en känsla av lättnad, dels för min egen del för att jag slipper se någon jag tycker om ruttna bort övergiven på ett vårdhem. Andra gånger utan någon speciell känsla alls då personen inte stått mig tillräckligt nära för att påverka mig. Den enda gången jag har gråtit på en bergavning var när min vän tog livet av sig, och då grät jag på grund av frustration och ilska över att hon lämnade mig och alla andra där. Samtidigt visste jag att det var en lättnat för henne, det var det hon hade strävat efter så många år. Hon ville helt enkelt inte leva.
Frågan kommer dock automatiskt till mig, hur skulle jag reagera idag om någon jag kände dog? Jag har ingen aning, men jag kan hoppas att det blir på liknande sätt. Många kan säkert tycka jag är känslokall, men varför måste man se döden som något negativt? Självklart vill man av själviska skäl ha kvar människan i sitt liv, vi brukar inte vara så pepp på att ge upp något vi uppskattar. Men jag ser väl det mer som en acceptans av det jag inte kan förändra. Självklart kommer det ofta en saknad av människan, men det behöver inte heller vara något negativt. Folk kommer och går i ens liv, vissa lämnar bra saker bakom sig, andra önskar man ibland att de aldrig kommit in i ens liv, men alla påverkar en.
Så varför ska det vara annorlunda genom döden? Vi har fortfarande minnena kvar, tiden med människan och spåren de lämnat i vårt liv. Varför envisas vi med att försöka kontrollera det som inte går att kontrollera?
Tror vi verkligen att vi betyder så mycket i det stora hela att världen borde kretsa kring oss?

Känner mig så oerhört pepp på att träna, och just bara för det så har jag verkligen ingen energi alls till att göra det. Gav det ändå ett försök precis och det slutade som jag nästan kunde förutsäga med att jag börjar hosta sönder halsen igen och blir yr av ansträngningen.
Avskyr denna förkylningen som har kommit och gått nu snart i ett halvår. Verkar inte heller kunna bli av med den vad jag än gör. Är det någon som har något förslag till vad jag kan göra så är jag tacksam för hjälpen.
Just nu sitter jag uppkrupen här med mitt thé med honung i, det lindrar i alla fall även om det kanske inte hjälper i längden.

Har funderat på detta med vänskap, vad är det egentligen som definierar ordet vänskap för dig? Alla har olika syn på det, men vissa saker tycker jag borde vara självklara innom en vänskap och det är att man är ärlig. För att det ska vara en vänskap för mig så måste det finnas ett förtroende mellan parterna, att man kan lita på att den andra säger till en om den känner sig sårad av någon anledning. Även om man kanske vet att det är en bagatell sak så är det väl bättre att berätta än att vänta tills de går åt helvete?
Visst jag är inte perfekt, men jag försöker i alla fall att prata om det nu finns något som stör mig. Och känner jag att det inte är något att prata om så får jag antingen ignorera det som irriterar mig eller försöka att inte låta det störa mig.  Men genom årens gång har jag märkt att många visst inte delar denna uppfattninge med mig och då gäller det främst tjejer faktiskt.
Att som tjej vara vän med en annan tjej är för mig ofta väldigt svårt, just bara för att jag brukar vara ganska så rak med hur jag tycker och tänker och så klart får jag för mig att även mina  vänner skall vara det. Dock är det ofta inte så, det är få av det kvinnliga könet som kan komma mig nära just bara för att jag inte förstår mig på hur de fungerar. Vi krockar i personligheterna helt enkelt.
Här om dagen var det någon som undrade hur många tjejer jag har som vän respektive hur många killar, vilket fick mig att inse att jag har mer än dubbelt så många killar som jag räknar som vänner / nära vänner som jag har tjejer som kan räknas dit. Även då många ger argumentet att killar är jobbiga att ha som vänner för att det förr eller senare kommer leda till att de vill något mer så kan jag inte alltid hålla med. Dessutom så är det en ritkigt vän så kommer denna inte att envisas med något jag inte vill. Sen att det alltid finns idioter, det är en annan sak för det finns även tjejer som är det.
Frågan är bara hur det kommer sig att vissa, som jag, hellre umgås med det andra könet istället för sitt eget. Kommer det från uppväxten eller är det bara en del av personligheten? Och varför har vissa tjejer så svårt för när en annan tjej har många kill kompisar / bekanta? Vad är det med tjejer att lägga till sig med en attityd, är det avundsjuka för att de själva vill ha uppmärksamheten egentligen?
Nej jag kommer nog aldrig kunna förstå mig på dessa tjejer. Som tur är har jag mina tjejer som jag trivs väldigt bra med, en blandad skara visserligen men alla har på något sätt liknande attityd eller åsikter som mig. Och det bästa av allt, de vågar fanimig vara sig själva!

Idag är en riktigt kass dag då jag inte har någon aning om mitt humör. Sen att vädret är grått och tråkigt hjälper inte till att förbättra det hela. Förkylningen vill inte heller bli bättre och snart har jag nog hostat sönder min hals.
Måste ta mig ner till Ica och köpa lite saker så jag kan kurera mig frisk.
Just nu längtar jag till en stuga med öppen spis i som jag kan krypa ner i en fåtölj framför och bara ta det lungt framför. Men jag är fast i min 21 kv lägenhet som för tillfället ser ut som ett bombnedslag. Planen idag var att fixa iordning här, men än så länge har jag inte gjort något alls. Det är söndag och jag har verkligen ingen motivation till något, förhoppningsvis förändrar det sig när jag verkligen släpar mig ut och får lite frisk luft.

Nästa vecka måste jag dock vara frisk, eller i alla fall fått upp min energi någorlunda. Har fotouppgifter att göra och tiden inför redovisning börjar dra ihop sig. Som tur är Sara en ängel och ställer upp på alla mina idéer. Tack vännen, du är bäst!
Hoppas nu bara att vi får in klockrena träffar med de 4 elementen, behöver några bra bilder. Nackdelen med att använda skolans utrustning är att alla inte alltid behandlar dem på rätt sätt, vilket innebär att vissa saker inte fungerar som det ska. Men har jag tur löser det sig i alla fall.
Sen får jag hoppas att den andra fotoläraren som finns kan hjälpa mig lite också, för min lärare kunde inte ens kameran hon lånat ut till mig. Känns väldigt tryggt när lärarna inte kan det som de ska undervisa om.

Yeah, well. Det är nog dags för mig att släpa mig till affären nu så det blir lite ordning och reda.